Fukushima-olyckans hälsoeffekter utredda
Stråldoserna som människor utsattes för efter Fukushima-olyckan var generellt sett låga. De psykologiska och sociala konsekvenserna av evakueringar och samhällsstörningar var däremot mer omfattande.
Hälsoeffekterna av kärnkraftsolyckan i Fukushima Daiichi i Japan, som inträffade i mars 2011, har utretts noggrant. Även om betydande strålningsrelaterade hälsoproblem inte har observerats i stor utsträckning, har de tvångsåtgärder efter olyckan, såsom evakueringar, lett till omfattande sociala och psykologiska följder.
Invånare i Fukushima-regionen exponerades för radioaktivt nedfall efter olyckan. De huvudsakliga exponeringsvägarna var extern strålning från den radioaktiva molnen och marken, samt intern exponering genom inandning och förtäring. De viktigaste radionukliderna som utsatte människor för strålning var jod-131 och cesium-137. Jod-131 har en kort halveringstid men ackumuleras i sköldkörteln, särskilt hos barn. Cesium-137 har en lång halveringstid (30 år) och utgör en långsiktig risk.
Uppskattningar visar att de genomsnittliga livstids effektiva doserna för vuxna i Fukushima prefektur låg på 10 millisievert (mSv) eller mindre. För ettåringar var doserna ungefär dubbelt så höga. Den genomsnittliga effektiva dosen för anställda vid anläggningen var cirka 12 mSv under de första 19 månaderna efter olyckan. Endast en liten andel av arbetskraften mottog doser över 100 mSv.
Däremot orsakade de omfattande evakueringarna och befolkningens förflyttning efter olyckan betydande sociala och ekonomiska konsekvenser. Särskilt äldre personer upplevde ökad dödlighet i tillfälliga boenden. Dessutom har en ökad risk för kroniska sjukdomar, såsom diabetes, och betydande psykiska hälsoproblem, inklusive posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och ångest, rapporterats. Beteendeproblem har också observerats bland evakuerade barn.