Genomstudie klargör brunbjörnens genetiska mångfald
En ny genomstudie har kartlagt brunbjörnens genetiska variation över hela dess utbredningsområde. Studien belyser hur den senaste istiden påverkat björnpopulationernas nuvarande struktur och diversifiering.
Forskare vid Senckenberg Centre for Human Evolution and Palaeoenvironment har deltagit i en internationell studie som undersöker den genetiska mångfalden hos brunbjörnen (Ursus arctos) och de historiska faktorer som format den. Studien, publicerad i "Communications Biology", presenterar den första omfattande populationgenomiska analysen av arten och klargör specifikt hur den senaste istiden har påverkat brunbjörnens nuvarande diversifiering och struktur.
Brunbjörnar finns i Nordamerika, Europa, Ryssland och Asien. Medan den globala populationen uppskattas till cirka 200 000 individer, har beståndet i Europa minskat drastiskt sedan medeltiden på grund av habitatförstöring och jakt. Studien analyserade genomet från 128 brunbjörnar från hela artens utbredningsområde för att testa tidigare fynd om likheter och skillnader mellan olika populationer.
Genetiska analyser bekräftade delvis den nuvarande underartsklassificeringen av brunbjörnar, särskilt för populationer i Europa och västra Ryssland. Till exempel tillhör alla björnar i dessa regioner, inklusive de i Uralbergen och västra Sibirien, genetiskt sett samma grupp, den eurasiska brunbjörnen (Ursus arctos arctos), trots stora geografiska avstånd.
Däremot avslöjade studien en oväntad upptäckt gällande nordamerikanska björnar. Brunbjörnen på Alaska-halvön (Ursus arctos gyas) visade sig vara genetiskt närmare kopplad till Kodiakbjörnen (Ursus arctos middendorffi) än till den mer kända grizzlybjörnen (Ursus arctos horribilis). Detta resultat kan leda till att underartsklassificeringen av björnen på Alaska-halvön omprövas, eller att fastlands- och öpopulationerna betraktas som samma underart.
Forskarna identifierade också en gemensam förfader mellan björnarna på Alaska-halvön och Kamtjatkabjörnen (Ursus arctos beringianus). Denna koppling tros bero på landbryggor som Beringia under istiden, vilka möjliggjorde genetiskt utbyte. Studien demonstrerar hur paleogenomik kan avslöja effekterna av historiska händelser som istider på nuvarande arter och kan fungera som en modell för liknande studier av andra däggdjur.