BFH: Tyska skattemyndigheter måste betala ränta på felaktigt innehållen källskatt
Tysklands federala högsta skattedomstol (BFH) har fastställt att utländska aktiebolag har rätt till ränta på skatter som felaktigt innehållits och inte återbetalats i tid, i strid med EU-rätten.

Tysklands federala högsta skattedomstol (BFH) har meddelat ett betydande avgörande (mål VIII R 32/21) gällande ränta på felaktigt innehållna källskatter som ska återbetalas till utländska dotterbolag. Domstolen slog fast att ränta ska betalas för obefogad fördröjning av skatteåterbäringar, om förseningen beror på en felaktig tillämpning av nationella bestämmelser i strid med EU-rätten.
I det aktuella fallet hade ett tyskt bolag innehållit och redovisat källskatt samt solidaritetsavgift på utdelningar till sitt österrikiska moderbolag. Trots att ett befrielseintyg ursprungligen beviljades, återkallades det senare med hänvisning till en missbruksmisstanke. Skatteverket (BZSt) vägrade initialt att återbetala skatten, men tvingades göra det i december 2017 efter EU-domstolens (C-504/16 och C-613/16) avgöranden som ansåg att Tysklands bestämmelse om förebyggande av missbruk stred mot EU-rätten.
Enligt BFH, även om nationell lagstiftning inte uttryckligen föreskriver ränta, ska ränta utgå analogt enligt EU-rätten. Det räcker att innehållandet av skatten och förseningen av återbetalningen baserades på en felaktig tolkning eller tillämpning av nationella bestämmelser som stred mot EU-rätten.
Domstolen fastställde även tidpunkten för när räntepåföljderna börjar löpa. Om skatten inte återbetalats inom tre månader efter inlämnandet av en korrekt återbetalningsansökan på grund av en EU-rättsstridig process, börjar räntan löpa från utgången av denna tremånadersperiod. Om befrielseintyget däremot återkallades på ett felaktigt sätt, börjar räntan löpa redan från dagen då skatten innehölls. Högsta skattedomstolen bekräftade också att räntan ska beräknas dagligen till en årlig ränta om 6 % (för perioder som löpte ut före 1 januari 2019).
Avgörandet kan leda till räntekrav i många fall där tyska skattemyndigheter har åberopat den tidigare, EU-rättsstridiga missbruksmisstanken. Även om avgörandets tillämplighet på andra fallgrupper är begränsad, kan det möjliggöra liknande krav i andra situationer där källskatt har innehållits felaktigt och hindrats i strid med EU-rätten.