Indusvattenavtalet handlade aldrig primärt om vatten

Indusvattenavtalet (IWT), som sattes ur spel av Indien efter terrorattacken i april 2025, har väckt internationell uppmärksamhet, men dess grundläggande natur har ofta missförståtts. Avtalet från 1960 var inte i första hand en teknisk vattenfördelningsmekanism, utan snarare en politisk överenskommelse, byggd på djupgående förtroende, välvilja och strategisk återhållsamhet mellan Indien och Pakistan.

Avtalet förhandlades fram av Världsbanken efter Indiens och Pakistans delning och representerade ett ambitiöst försök att skapa ett samarbetsområde som kunde stå emot ländernas politiska spänningar. Indien gick med på betydande eftergifter, inklusive tillgång till det västra flodsystemet och begränsningar för sina egna utvecklingsrättigheter, medan Pakistan fick cirka 80 procent av avrinningsområdets årliga flöde.

Under flera decennier stod avtalet emot krig, kriser och diplomatiska avbrott, vilket visade en unik uthållighet. Indien fortsatte att följa avtalet trots upprepade militära sammandrabbningar och terrorattacker. Avtalet förblev intakt genom många historiska händelser, inklusive krigen 1965 och 1971, samt terrorattackerna 2001 och 2008.

På senare tid har Indien börjat betrakta Pakistans upprepade invändningar mot infrastrukturprojekt som ett strategiskt hinder som undergräver avtalets samarbetsanda. Dessutom har Pakistans problem med vattensäkerhet framställts bero på inhemska faktorer, såsom underinvesteringar och ineffektiva bevattningssystem, snarare än enbart Indiens position som "övre stat".

Med tanke på dessa faktorer ses Indiens beslut att "skjuta upp" avtalet efter terrorattacken i Pahalgam i april 2025 som en långvarig omvärdering av huruvida ett avtal baserat på ömsesidighet kan bestå när det politiska förtroendet bakom det har eroderat.