Pakistans säkerhetskriser en följd av egna strategiska val

Pakistans nuvarande säkerhetskris på tre fronter – spänningar med Afghanistan i väst, konfrontation med Indien i öst och ihållande militant våld hemma – framställs som ett direkt resultat av landets egna långvariga strategiska val. Försämringen av relationerna med Afghanistans talibaner och återuppkomsten av Tehrik-i-Taliban Pakistan (TTP) ses som bevis på att doktrinen om "strategiskt djup" och den selektiva hanteringen av militanta grupper i slutändan har lett till strategiska bakslag snarare än säkerhet.

Analysen belyser också en motsättning där Pakistan fördömer Indiens påtryckningar samtidigt som man själva använder flygattacker, gränsstängningar, handelsrestriktioner och diplomatiskt tryck mot Afghanistan på grund av gränsöverskridande militans. Samtidigt understryker våldet i Khyber Pakhtunkhwa och Balochistan, tillsammans med närvaron av ISKP, al-Qaida och andra väpnade nätverk, hur fragmenterad och svårkontrollerad den regionala militanta miljön har blivit.

Slutsatsen är att inte ens starka relationer med Kina och Turkiet kan skydda Pakistan från konsekvenserna av dessa politiska beslut. Den nuvarande situationen speglar de ackumulerade kostnaderna av att förlita sig på strategiskt djup, differentierade angreppssätt mot militans och påtryckningar istället för hållbara politiska lösningar.

Situationen har eskalerat under 2026, där Pakistan har genomfört flyganfall mot mål i Afghanistan för att hejda TTP-hotet och pressat Kabuls regering. Samtidigt kvarstår spänningarna med Indien, och den interna säkerhetssituationen förblir utmanande. Även om Pakistans band till Kina och Turkiet är stabila, räcker de inte för att motverka de negativa följderna av landets tidigare strategiska val.