Fartygens avkolonisering kräver livscykelperspektiv och ekonomiska styrmedel

Forskare vid institutionen för energi och miljövetenskap vid Chalmers tekniska högskola har analyserat Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) globala klimatramverk för sjöfarten. Studiens syfte var att jämföra olika metoder för att styra övergången till fossilfria marina bränslen.

Studien visar att IMO:s "Net-Zero Framework" (NZF), som kombinerar en målinriktad standard för bränsleintensitet och en ekonomisk mekanism, påverkar bränslevalen. Utan en global koldioxidbudget föredras biodrivmedel på grund av deras relativt låga kostnader. Men när resurserna konkurrerar över sektorer, som vid ett 2-gradersmål, förändras bilden. Grön ammoniak producerad från förnybar energi och bioenergi med koldioxidavskiljning och lagring (BECCS) blir då de mest kostnadseffektiva bränslealternativen.

Forskarna varnar för att enbart en prissättningsmekanism, såsom en avgift för sjöfarten utan en livscykelbaserad bränslestandard, kan leda till att utsläpp skiftas. Grå ammoniak, producerad från naturgas utan koldioxidavskiljning, kan bli det mest kostnadseffektiva valet, eftersom avgiften endast belastar utsläpp från förbränning och inte från bränsleproduktionen.

Forskarna betonar att både pris- och standardmekanismer är komplementära och nödvändiga. Bränslestandarden säkerställer att utsläpp inte förskjuts, medan prissättningen driver fartygens ägare att följa reglerna. Enbart prissättning riskerar att låsa in fossila bränslen, medan enbart en standard inte genererar intäkter för incitament. Studien visar att utformningen av regleringar kan vara minst lika viktig som teknisk utveckling.

Studien undersökte också bredare miljökonsekvenser utöver växthusgasutsläpp, såsom markanvändning och övergödning. Övergången till ammoniak medför en ökad risk för utsläpp av kväveföreningar, vilket kräver striktare reglering av luftkvaliteten. Användningen av biodrivmedel medför risker för markanvändning. Övergången minskar dock utsläpp av partiklar och försurning.